enmorsatill.blogg.se

Föräldraledig i Stockholm - vad funkar och vad funkar inte?

Trivs bak i bilen

Kategori: Allmänt

 
Ungefär en timme om dagen går jag ut och går med Selma. Dels är det ju bra för mig att få komma ut och få lite motion - inte minst för mitt kejsarsnitt som läker bättre då. Men det är också då som jag VET att Selma garanterat somnar. Förutom vagnen är bilen ett säkert kort för att få henne att sova. Så fort motorn har slagits på har ögonlocken åkt ihop och öppnas inte igen förrän vi står stilla.
Hennes fabless för att åka bil var extra tacksamt när vi under Kristi Himmelsfärds-helgen begav oss till först Lidköping, drygt tre timmar bort och sen till Falkenberg ytterligare tre timmar med bil. Ja, det får nog bli bilsemester i sommar :)

Amning och ersättning

Kategori: Allmänt

Nu kommer ett inlägg om amning.
För är det något som upptar ens tid mer än något annat så är det ju just det - amningen.
Ändå. Man hade så extremt dålig koll på detta "som ska komma så naturligt" när man för första gången la dottern vid bröstet.
För första gången ja, det var vid uppvaket efter kejsarsnittet utan en enda barnmorska i sikte. Vår hade nämligen inte tid med oss just då - de första timmarna efter att Selma kom till världen - så jag fick försöka amma efter bästa oerfarna förmåga när Selma sökte sig till bröstet bara nån timma gammal. Alltså ingen skugga över barnmorskorna i allmänhet, de gjorde alla ett fantastiskt jobb. Men just där och då hade en hjälpande hand varit ovärderlig.
Det jag hade velat att någon sa till mig då är att det gör förbannat ONT när man har ett känsligt och ovant bröst som ska ammas på och som aldrig blivit ammat på tidigare. Men att det blir bättre sen. Men innan man kommit dit borde man få tips på hur man ska hantera smärtan och framför allt undvika att få sår på bröstvårtorna. Det är nämligen oerhört lätt att man får sår i början - särskilt när man inte riktigt vet hur barnet ska suga - och det riskerar att bli på "fel" sätt.
En vän rekommendarde mig att ta med så kallade amningsnappar till BB. Tack var dem kunde jag ta mig igenom den första amningstiden trots såren som jag såklart fick. I mitt tycke borde man ju bli informerad om sådanna här skydd direkt.... Efter någon vecka hade såren läkt och jag testade utan skydd. Och ja, nu funkar det ju hur bra som helst att amma!
En annan grej som jag heller inte tycker att man var särskilt tydlig med på vare sig mvc och bb var att det ju faktiskt går att kombinera amning med ersättning om det visar sig att barnet tex inte går upp tillräckligt i vikt, att det gör ont eller att man av någon anledning bara inte vill amma. Jo jag vet att ju mer man ammar ju mer mjölk strömmar det till, men det är inte alltid som att det är så enkelt...
I vårt fall var Selma på gränsen till att ha gått ner för mycket när vi lämnade bb. Därför rekomenderades vi att ge henne lite ersättning på kopp var tredje timma i ett dygn. Anledningen till man ska ge på kopp istället för flaska är att barnet inte ska förlora förmågan att amma. Detta funkade fint och Selma gick upp som hon skulle.
Vi har sedan fortsatt att ge Selma ersättning då och då när det fortfarande har känts som att hon har varit hungrig, trots amning var tredje timma, och det har funkat bra för oss. Dock har vi bytt ut koppen mot flaska och hon har inte förlorat förmågan att ta bröstet för det.
Att amma var tredje timma har helt klart sina nackdelar. Man lider ständigt av sömnbrist och man får noga planera sina eventuella aktiviteter efter amningen. Men så är det bara. Spädbarns magsäckar att så små att de bara kan ta till sig små mängder mat åt gången och därför behöver mat ofta. Men jag ser fram emot den dagen amningen kan bytas ut mot smakportioner och nattsömnen möjligen kan förlängas med någon timma...
 
Selma, någon timme gammal, på uppvaket på Danderyds sjukhus.
 

Babysitter-räddaren

Kategori: Allmänt

I går fyllde Selma 4 veckor.
Dagarna flyter på och jag känner mig allt säkrare i mammarollen. Sömnbristen, att aldrig få sova en hel natt, är väl kanske det som är "jobbigast" med den här tillvaron. Men det är uthärdligt ändå och Selma sover oftast bra mellan amningarna (som sker typ var tredje timma, dygnet runt...)
Jag har ju ingen erfarenhet av tidigare barn men jag tror att Selma är en ganska social bebis ändå (kaske mer än genomsnittet?). Hon gillar INTE att bli lämnad själv i vagnen eller i sängen (varken när hon sover eller är vaken) så hon får hänga med dit jag går.  Är jag i köket har jag lagt henne på en filt på golvet och när hon ska sova har jag försökt vagga henne till söms i knät.
Häromdagen testade jag att sätta henne i en babysitter. Kanske är hon fortfarande lite för liten för en sådan men om man viker en filt och lägger under rumpan kommer hon upp lite och får en bättre hållning.
Detta blev en omedelbar succé!
Numera trivs hon riktigt bra på "egen hand" och jag kan tex äta långa efterlängtade frukostar :)
 

Besök

Kategori: Allmänt

 
Veckan som gått har förutom amning, nattning och bjöjbyten också präglats av ett antal besök.
Dels har min mamma varit uppe  i en hel vecka och hjälpt mig med diverse markservice som städning och matlagning  - lyx! Men sen har flera av mina vänner också varit här för att ta sig en titt på Selma.
En av dem - Hanna - tog med sig sin lilla dotter Noomi, 1,5 år. Än så länge råder det en viss storleksskillnad mellan de två... men om ett par år kan de garanterat leka med varann!
 

Bubblan

Kategori: Allmänt

 
Nu har den här "mamma"-bloggen inte uppdaterats på två veckor.
Någonting har uppenbarligen hänt.
Och ja. 06.44 den 2:a april föddes vår lilla Selma! Den underbaraste lilla varelse som världen skådat :)
Fast det blev en jobbig förlossning. Inte för att jag har något att jämföra med. Men efter 24 timmars värkarbete fick det hela avslutas med ett kejsarsnitt.
Jag ska inte gå in på detalj. Men till er som tycker att kejsarsnitt är en smidigare eller kanske mindre plågsamt sätt att föda barn på vill jag bara säga att det är VÄLDIGT OLIKA.
Under själva snittet kändes visserligen inte mycket mer än att man var varse om hur de "grävde" i magen. Det var först på uppvaket när bedövningen började släppa som smärtorna från helvetet kom krypandes. Det där med att livmordern ska dra ihop sig samtidigt som snittet ska läka innebär ungefär att man inte kan röra sig på minst ett dygn. Jag fick visserligen morfin och annan smärtlindning (vet inte vad jag hade gjort utan den...) men frustrationen och smärtan att inte kunna stå eller gå, än mindre bära sitt nyfödda barn, var hemsk. 
Jag vill poängtera att detta var min upplevelse. Flera andra - speciellt de som hade planerade snitt - upplevde inte alls samma obehag.
 
Men nu så. Två veckor senare och med en fantastisk liten dotter hemma känns förlossningen och värkarna mycket avlägsna. Dagarna bara springer iväg och ja, man har haft mycket lite tid till att göra annat än att amma och få lilltjejen att sova.
 
I början gjorde det fruktansvärt ont att amma. Bröstvårtorna blev såriga och jag testade att använda amnningsnappar som skydd. Det funkade bättre (gjorde mindre ont) men var ganska krångliga att använda. Efter varje amning var de tvugna att sterliseras och när jag väl fått dem att fästa vid bröstet fäktade Selma såklart bort dem samtidigt som hon blev allt mer frustrerad över att inte få sin mat tillräckligt fort.
Men snart läkte vårtorna och jag gjorde nya försök att amma utan skydd. Det gick bättre och bättre och nu gör det inte i närheten så ont som i början.
 
Saker att göra (jag gör) när man ammar:
1. Följa tv-serier på Netflix (just nu: Dexter och Californication)
2. Lyssna på radio
3. Ta igen missade svt-pärlor på play
4. Lyssna på podcasts (just nu: Filip och Fredrik, Alex och Sigge)
5. Kolla fejjan och Instagram ex antal ggr.
6. Spela wordfeud.
 
Saker att göra mellan amningarna när Selma sover:
1. Tvätta, tvätta, tvätta. (Åh vad jag är tacksam att vi numera har tvättmaskin i lägenheten).
2. Äta.
3. Sova
 
Nu låter det som att jag nästa bara ammar om dagarna. Och även om det nästan är sant så har vi trots allt också hunnit med några små promenader i nya vagnen. Det har gått finfint. Kanske mycket på grund av att Selma sovit som en stock :)
Har inte vågat mig in i någon butik eller liknande än. Man vill ju inte utsätta den unga damen för några virus i onödan.
 
Så. Det var allt för denna gång.
Nu ska allt mitt uppdaterande bli lite mer frekvent.
 
/Alexandra

Skillnad på förvärk och riktig värk

Kategori: Allmänt

De senaste nätterna har jag känt av mensliknande förvärkar. Då har jag hoppats att dessa ska övergå i riktiga värkar. Att de ska vara regelbundna och vara i ungefär en minut.
Men exakt hur de riktiga värkarna ska kännas - hur intensiva de är och hur mycket "starkare" de är jämfört med förvärkarna - är väldigt svårt att läsa sig till har det visat sig.
vårdguidens hemsida står det till exempel: De värkar du får när förlossningen sätter i gång känns lite annorlunda. De kan till en början komma oregelbundet med flera timmars intervall för att sedan bli mer regelbundna. I början kan värkarna kännas som molande mensvärk eller kramp i ryggen och ner mot ljumskarna, men efterhand blir de mer intensiva.
 
I dag är det nio dagar över tiden. Och inatt var jag "helt säker" på att få åka in och föda. De molande mensvärkarna kom som på beställning när jag skulle gå och lägga mig. Min bebis verkar vara en riktig nattbebis och rör alltid extra mycket på sig på kvällarna och nätterna. I samband med detta får jag också de mest intenvisa "mensvärkarna".
Men till skillnad från övriga nätter började värkarna nu tillta i styrka och bli mer regelbunda. Allt enligt de få pålitliga beskrivningar som finns för "riktiga värkar". Anders började ta tiden och ja... mellan 4 och 6 minuter tog det innan nästa värk kom. Men eftersom jag hört och läst om att man helst ska försöka vara hemma så länge som möjligt i den här så kallade latensfasen ville jag inte ringa till sjukhuset riktigt än.
Men när det gått ytterligare en timma och värkarna fortfarande kom regelbundet med ungefär ett femminutersintervall ringde jag.
 
Så klockan två i natt pratade jag med den jourhavande barnmorksan. Först ställde hon en rad kontrollfrågor som om barnet var fixerat (ja), om barnet rörde på sig (ja), om vattnet hade gått (nej), om jag hade något blödning (nej) och sen rådde hon mig att vila, lägga en varm handduk på magen, ta två alvedon och sen höra av mig igen om jag haft regelbunda värkar i typ FEM TIMMAR eftersom förstföderskor "nästan alltid" tar lång tid på sig. Hon rekommenderade också att duscha eller ta ett varmt bad.
Det sista tyckte jag lät som en bra idé och jag hällde upp ett bad till mig själv halv tre på natten...
Jag lyckades sedan slumra till något men väcktes av värkarna igen. Återigen klockade Anders dem och fortfarande var det runt fem minuter mellan värkarna.
Sist jag kollade på klockan sedan var 05.30 och jag tänkte att nu ringer jag snart så att vi får åka in! Men då helt plötsligt måste värkarana ha avvtagit för jag lyckas somna och sedan vakna igen klockan nio...Och då med nästan inga värkar alls. Så typiskt alltså. En hel natt med smärtor som ändå inte lett någonstans.
 
Givetvis börjar man googla för att se om andra har råkat ut för liknande symptom. Och ja, jag är inte direkt ensam. En sida som poppade upp i sökningen var ett inlägg från Carolina Gynnings blogg. Så här skrev hon i somras när hon trodde att det var dags att föda.
 
Parallellt med mitt googlande har jag också ringt till Danderyds förlossning för att rådfråga om nattens värkar. Och precis som jag anade var detta inget onormalt men såklart MYCKET frustrerande. Nu ska jag försöka vila ut i fall att kommande natt blir en repris av gårdagens.
 
I går köpte jag för övrig ett paket med hallonbladste. Enligt myten ska ju detta te kunna få fart på värkningsarbetet. Kanske var det denna kopp som startade nattens terror?

 
 

Dags att sluta spela patiens!

Kategori: Allmänt

 
I fredags var alltså datumet satt för vårt lilla mirakel att se dagens ljus.
I dag är det onsdag och nej, jag kan inte påstå att jag känner av några starkare förvärkar eller andra tecken på att det skulle vara dags att ta bilen mot Danderyd.
Det där med vad som är förvärkar, hur de ska kännas och under hur lång tid man kan känna dem verkar i och för sig vara ett ämne det tvistas om på fler än ett gravidforum om man säger så...
Som jag fattat det är de flesta typer av värkar man känner nu på något sätt förknippade till förberedelsefasen och kan räknas in som förvärkar. En molande mensvärk är kanske ändå den mest igenkännande - och den har nu troget börjat återkomma på kvällarna och nätterna.
 
Så.
Den här bloggen var ju tänkt att handla om vad man kan göra och inte göra med en liten bebis i Stockholm. Nu känns det mer som att den kan komma att handla om vad man kan göra och inte kan göra när man gått över tiden.
Nåväl. Saker som jag har roat mig med den senaste veckan/veckorna är följande.
1. Läst. Jag är en person som har svårt att komma till ro och läsa när jag jobbar och stressar i vardagen. De flesta böckerna brukar helt enkelt  få vänta på sig till semestertider. Nu när jag är "befriad" från jobbet verkar kroppen åter ha kommit in i ett "läsarmode" och jag har plöjt några av böckerna jag önskade mig i julklapp. Läsandet har varit ett bra sätt att tillfredställa sig i dessa väntandes tider.
   2. Tränat. Eftersom jag har haft turen att ha väldigt få åkommor under min graviditet har jag försökt att träna i någon form ungefär två gånger i veckan. I vår bostadsförening har vi ett eget gym. Perfekt när man inte orkar ta sig så långt från soffan. Nu på slutet har jag kört en kort uppvärmning på trappmaskinen följt av styrketräning och lite yogaövningar.
3. Lunchat. Nu på slutet har jag känt mig i bäst form dagtid och haft lite småvärkar i framför allt benen kvällstid. Därför har jag passat på att gå och luncha med diverse kollegor och vänner. Dock inte allt för långt ifrån hemmet. Man orkar ju liksom inte gå några längre sträckor längre eller behöva byta bussar och t-bana för ofta...(som höggravid i Stockholm kan man INTE räkna med att ha någon förtur till sittplatserna på överfulla bussar och vagnar. Det har inte hänt en enda gång att någon erbjudit mig sin plats...)
 
I går träffade vi vår barnmorska. Bebisens hjärta lyssnades på och magen mättes. Allt såg bra ut. Om inget har hänt före tisdag nästa vecka ska vi träffas igen. Då bokas också en tid in på Danderyds sjukhus för igångsättning. I Stockholm har man en maxgräns på två veckor efter beräknad förlossning innan man sätts igång. Men det varierar tydligen i olika landsting.
 
Så hur vanligt är det att man går över tiden?

Så här skriver Inger Löfgren, leg barnmorska och sexolog, på Vi Föräldras hemsida:

De flesta graviditeter varar 38-41 veckor. Överburenhet är det först efter vecka 42 räknat från sista mensens första dag eller 2 veckor efter det datum som är uträknat på ultraljud. Man räknar med att det händer cirka 5 procent gravida. Det händer också att det är lite felräkning när sista mensen var eller när det var ägglossning.
    Oftast är det förstföderskor som går över tiden, men den gravida kvinnans ålder kan också spela roll, det vill säga ju äldre den blivande mamman är, desto större risk är det att gå över tiden. Forskning har också visat att barnets kön spelar viss roll, pojkar har en tendens att födas senare.
    Orsaken till att fler verkar gå över tiden numera, jämfört med förr, vet man inte. kanske kan det bero på högre levnadsstandard och att man väntar med att föda barn.
    Kanske behöver er lilla bebis i magen några dagar till på sig för att mogna och växa. Varje barn är en unik liten varelse redan i sin mammas mage. När barnet är moget att komma ut frigörs många olika hormoner som hjälper till att få igång sammandragningarna i livmodern. Vad som exakt bestämmer när ett barn ska födas vet vi ännu inte.

Att reda bo

Kategori: Allmänt

I dag är det BF-dagen (för er som inte har hängt på familjeliv.se, där denna förkortning används ideligen, kan jag berätta att det står för "Beräknad Förlossning").
Men nej. "Mini" gör inga anspråk på att vilja komma ur sin livmoder. Inte mer än de vanliga knuffarna i sidled och påtryckningarna neråt urinblåsan...Hittar ingen bra statistik på någon genomsnittlig "övergångstid" men man har ju hört att förstförderskor brukar få vänta i minst en vecka i alla fall. Hur mycket över tiden man går kan också vara genetiskt (har dock ingen källa på detta). I mitt fall gick min mamma över 10 dagar med min storebror och Anders mamma gick över nästa två veckor. Detta borde i sådanna fall betyda att jag också måste vänta i MINST en vecka till. Puh!
 
"Nu går du in i en period när många gravida reder sitt bo", förklarade barnmorskan för mig när jag gick på föräldraledighet för snart tre veckor sedan. Detta med att "reda bo" kan innebära olika saker. Till exempel att man helt plötsligt vill renovera om lägenheten, kanske måla om eller byt ut alla möbler. Det är en slags föreberedelse-fas för att något nytt ska hända i ens liv och att man då också vill förnya i sitt hem.
 
Bullshit eller ej. I mitt fall har denna fas tagit sig uttryck i att jag bakar och lagar mat mer flitigt än någonsin. Detta innebär i mitt fall att gå från närmast obefintlig matlagning till en kanske lite mer normal nivå.
För mig var det i alla fall stort när jag i går för första gången i mitt liv genomförde ett långkok. Och det var ett ganska avancerat sådant vill jag nog påstå. Chili, vitlök, soja, spiskummin, kanel, torkade aprikoser, granatäpple och rostad mandel var några av alla ingridienser i denna marockanska gryta.
 
Tada! Här är bildbeviset:
 
 

Vem är hen lik?

Kategori: Allmänt

 
Många tar ju reda på könet vid ultraljudet i vecka 18. Vi har valt att inte göra det.
Det finns ingen speciell politik bakom detta beslut mer än att det ju faktiskt inte spelar någon roll om det blir en flicka eller pojke. Men jag ska inte sticka under stol med att jag är och har varit oerhört nyfiken på vad som döljer sig där inne... Jag har till och med frågat barnmorksan om hon har något hum om könet utifrån hjärtljud och form på magen. Men nej, det där varierar tydligen så olika oavsett alla teorier som finns.
Och nu när vi inte vet känns detta som en extra överraskning bortsett från själva bebisen.
Så hur kommer hen att se ut?
Bilden till vänster föreställer mig och min mamma 1978 och bilden till höger Anders och hans storasyster 1975.
 
/Alexandra

Prylar

Kategori: Allmänt

 
Såhär en vecka före dagen D (även fast sannoliken att hen kommer exakt den dagen kanske inte är så stor...) har man ju sett till att bocka av ett och annat på inköpslistan och bereda plats för den nya famijemedlemmen.
 
Redan för 2 månader sen surfade jag och Anders runt på Blocket i jakt på prisvärda babybjörnar och babysitters. Vi tänkte försöka hålla nere budgeten lite på prylar som vi ju inte vet hur mycket vi kommer att få användning av - men det har ändå slutat med med en fabriksny vagn (även fast just vagnen är en present från mamma och pappa), ett babynest, ny spjälsäng, massor av filtar, lakan, täcken, kuddar, plastade frottéhandukar - och inte minst kläder. Nybörjarfelet: att införskaffa en hög med kläder i storlek 50 och 56 (som bebisen med all säkerhet inte kan ha om ett par månader) - och inga andra storlekar -  har vi såklart gått på. De är ju så söööta de där små mössorna och bodysarna... Men nu är det köpstopp fram till nedkomst.
 
Vår klädkammare, vägg i vägg med sovrummet, har vi också halvt som halvt inrett till barnrum. Tanken är att vi så småningom ska försöka få "Mini" (inga namn bestämda än) att sova där med dörren öppen till vårt sovrum. Återstår att se om krabaten i magen går med på det.
 
/Alexandra
 
 

Föreläsning på sjukhuset

Kategori: Allmänt

07.30 sätter vi oss i bilen för att bege oss mot Danderyds sjukhus och den föreläsning som ska starta en timme senare. Vanligtvis tar det inte så lång tid att köra mellan Gröndal och Danderyd men på Essingeled och i rusningstrafik är det bättre att vara på den säkra sidan samtidigt som man får en indikation om hur lång tid det kan ta när det väl är dags.
En halvtimme senare har vi hur som helst betat av köerna, rundat nybygget av Karolinska och den gråa byggnaden tonar upp sig framför oss.

Vi stegar in i en aula som får mig att tänkta på föreläsningarna på högskolan back in the days och en av sjukhusets barnmorskor hälsar oss välkomna.
Metodiskt går hon sedan igenom vad vi kan förvänta oss före och under själva förlossningen. Hon tipsar om saker att ta med sig som tofflor, kläder (till både sig själv och barnet), mat (till partnern) och ”babyskydd” att frakta barnet i hem. Egen musik var också något som uppmuntrades och barnmorskan nämner några fall där en av kvinnorna velat föda till hårdrock medan en annan valt att krysta till orientaliska toner. Själv tror jag på radio, pratradio, där jag kan engagera mig i intressanta politisk diskussioner och glömma värkarna… haha, I wish :)

Vi går sedan igenom vilka olika smärtlindringar som finns att tillgå; medicinska och icke medicinska. Bad, massage, lustgas och epidural…Best case scenario för en förstföderska är tydligen att ”öppnas” ungefär en centimeter i timmen – då tar förlossningsperioden cirka 12 timmar. I värsta fall stannar ”öppningsarbetet” av och man får inte igång det igen. Då kan förlossningen avslutas med kejsarsnitt. ”Och det är också okej, sånt händer. Det är 2013 och alla förlossningar är individuella”, som barnmorskan så klokt konstaterar.

Timme två handlar om efterarbetet när barnet är fött och en andra barnmorska tar över föreläsningen. Nu är det fokus på framför allt amning.
Det är bra om man får barnet att amma den första timmen och sen kan hen sova i upp till ett dygn innan det är dags igen.
Om jag ska vara ärlig är det nog amningen som oroar mig mest inför det kommande mammalivet. Många kompisar har inte fått det att fungera och andra har mått dåligt eftersom de har ”fått amma jämnt”. Men ja, det där ger väl sig, antar jag. Funkar det så funkar det.

Sammantaget fick både jag och min sambo ett bra intryck av Danderyds förlossning och personalen som jobbar där.
Nu har vi knappat in förlossningsnumret i våra iphones och vi vet hur lång tid det tar att åka dit i morgonrusning.
 
/Alexandra
 

Välkommen!

Kategori: Allmänt

Den 22 mars är nedkomsten satt till mitt och min sambos första barn. Jag tjuvstartar bloggen nu för att bli lite varm i kläderna inför vad som komma skall. Hur ofta och hur långa inläggen kommer att bli framöver har jag ingen aning om.
 
Mitt syfte med detta bloggprojekt är att - genom mig själv och andra - tipsa om nyttiga erfarenheter kring föräldralivet i framför allt Stockholm. Vad gör man som föräldraledig den första tiden? Hur många procent av sin vakna tid kommer att gå åt till att amma? När kan man göra det första kafébesöket? Hur lång promenad kan man ta innan första blöjbytet? Hur varmt ska man ha det i vagnen? Hur svårt/lätt är det att åka tunnelbana med en bebis? Ja, det är några av de frågor som poppar upp i huvudet som hastigast. Min tanke är att bloggen ska fungera som en slags konsumentupplysare för fler i samma sits. Får se om jag lyckas.

Jag återkommer till vem jag är - och snart, snart, vet jag förhoppningsvis vem individen i magen är...

/Alexandra
 
 
 
 
 

Välkommen till min nya blogg!

Kategori: Allmänt

Mitt första inlägg.