enmorsatill.blogg.se

Nu kommer ett inlägg om amning.

För är det något som upptar ens tid mer än något annat så är det ju just det - amningen.

Ändå. Man hade så extremt dålig koll på detta "som ska komma så naturligt" när man för första gången la dottern vid bröstet.

För första gången ja, det var vid uppvaket efter kejsarsnittet utan en enda barnmorska i sikte. Vår hade nämligen inte tid med oss just då - de första timmarna efter att Selma kom till världen - så jag fick försöka amma efter bästa oerfarna förmåga när Selma sökte sig till bröstet bara nån timma gammal. Alltså ingen skugga över barnmorskorna i allmänhet, de gjorde alla ett fantastiskt jobb. Men just där och då hade en hjälpande hand varit ovärderlig.

Det jag hade velat att någon sa till mig då är att det gör förbannat ONT när man har ett känsligt och ovant bröst som ska ammas på och som aldrig blivit ammat på tidigare. Men att det blir bättre sen. Men innan man kommit dit borde man få tips på hur man ska hantera smärtan och framför allt undvika att få sår på bröstvårtorna. Det är nämligen oerhört lätt att man får sår i början - särskilt när man inte riktigt vet hur barnet ska suga - och det riskerar att bli på "fel" sätt.

En vän rekommendarde mig att ta med så kallade amningsnappar till BB. Tack var dem kunde jag ta mig igenom den första amningstiden trots såren som jag såklart fick. I mitt tycke borde man ju bli informerad om sådanna här skydd direkt.... Efter någon vecka hade såren läkt och jag testade utan skydd. Och ja, nu funkar det ju hur bra som helst att amma!

En annan grej som jag heller inte tycker att man var särskilt tydlig med på vare sig mvc och bb var att det ju faktiskt går att kombinera amning med ersättning om det visar sig att barnet tex inte går upp tillräckligt i vikt, att det gör ont eller att man av någon anledning bara inte vill amma. Jo jag vet att ju mer man ammar ju mer mjölk strömmar det till, men det är inte alltid som att det är så enkelt...

I vårt fall var Selma på gränsen till att ha gått ner för mycket när vi lämnade bb. Därför rekomenderades vi att ge henne lite ersättning på kopp var tredje timma i ett dygn. Anledningen till man ska ge på kopp istället för flaska är att barnet inte ska förlora förmågan att amma. Detta funkade fint och Selma gick upp som hon skulle.

Vi har sedan fortsatt att ge Selma ersättning då och då när det fortfarande har känts som att hon har varit hungrig, trots amning var tredje timma, och det har funkat bra för oss. Dock har vi bytt ut koppen mot flaska och hon har inte förlorat förmågan att ta bröstet för det.

Att amma var tredje timma har helt klart sina nackdelar. Man lider ständigt av sömnbrist och man får noga planera sina eventuella aktiviteter efter amningen. Men så är det bara. Spädbarns magsäckar att så små att de bara kan ta till sig små mängder mat åt gången och därför behöver mat ofta. Men jag ser fram emot den dagen amningen kan bytas ut mot smakportioner och nattsömnen möjligen kan förlängas med någon timma...

 

 

I går fyllde Selma 4 veckor.

Dagarna flyter på och jag känner mig allt säkrare i mammarollen. Sömnbristen, att aldrig få sova en hel natt, är väl kanske det som är "jobbigast" med den här tillvaron. Men det är uthärdligt ändå och Selma sover oftast bra mellan amningarna (som sker typ var tredje timma, dygnet runt...)

Jag har ju ingen erfarenhet av tidigare barn men jag tror att Selma är en ganska social bebis ändå (kaske mer än genomsnittet?). Hon gillar INTE att bli lämnad själv i vagnen eller i sängen (varken när hon sover eller är vaken) så hon får hänga med dit jag går.  Är jag i köket har jag lagt henne på en filt på golvet och när hon ska sova har jag försökt vagga henne till söms i knät.

Häromdagen testade jag att sätta henne i en babysitter. Kanske är hon fortfarande lite för liten för en sådan men om man viker en filt och lägger under rumpan kommer hon upp lite och får en bättre hållning.

Detta blev en omedelbar succé!

Numera trivs hon riktigt bra på "egen hand" och jag kan tex äta långa efterlängtade frukostar :)

 

De senaste nätterna har jag känt av mensliknande förvärkar. Då har jag hoppats att dessa ska övergå i riktiga värkar. Att de ska vara regelbundna och vara i ungefär en minut.

Men exakt hur de riktiga värkarna ska kännas - hur intensiva de är och hur mycket "starkare" de är jämfört med förvärkarna - är väldigt svårt att läsa sig till har det visat sig.

På vårdguidens hemsida står det till exempel: De värkar du får när förlossningen sätter i gång känns lite annorlunda. De kan till en början komma oregelbundet med flera timmars intervall för att sedan bli mer regelbundna. I början kan värkarna kännas som molande mensvärk eller kramp i ryggen och ner mot ljumskarna, men efterhand blir de mer intensiva.

I dag är det nio dagar över tiden. Och inatt var jag "helt säker" på att få åka in och föda. De molande mensvärkarna kom som på beställning när jag skulle gå och lägga mig. Min bebis verkar vara en riktig nattbebis och rör alltid extra mycket på sig på kvällarna och nätterna. I samband med detta får jag också de mest intenvisa "mensvärkarna".

Men till skillnad från övriga nätter började värkarna nu tillta i styrka och bli mer regelbunda. Allt enligt de få pålitliga beskrivningar som finns för "riktiga värkar". Anders började ta tiden och ja... mellan 4 och 6 minuter tog det innan nästa värk kom. Men eftersom jag hört och läst om att man helst ska försöka vara hemma så länge som möjligt i den här så kallade latensfasen ville jag inte ringa till sjukhuset riktigt än.

Men när det gått ytterligare en timma och värkarna fortfarande kom regelbundet med ungefär ett femminutersintervall ringde jag.

 

Så klockan två i natt pratade jag med den jourhavande barnmorksan. Först ställde hon en rad kontrollfrågor som om barnet var fixerat (ja), om barnet rörde på sig (ja), om vattnet hade gått (nej), om jag hade något blödning (nej) och sen rådde hon mig att vila, lägga en varm handduk på magen, ta två alvedon och sen höra av mig igen om jag haft regelbunda värkar i typ FEM TIMMAR eftersom förstföderskor "nästan alltid" tar lång tid på sig. Hon rekommenderade också att duscha eller ta ett varmt bad.

Det sista tyckte jag lät som en bra idé och jag hällde upp ett bad till mig själv halv tre på natten...

Jag lyckades sedan slumra till något men väcktes av värkarna igen. Återigen klockade Anders dem och fortfarande var det runt fem minuter mellan värkarna.

Sist jag kollade på klockan sedan var 05.30 och jag tänkte att nu ringer jag snart så att vi får åka in! Men då helt plötsligt måste värkarana ha avvtagit för jag lyckas somna och sedan vakna igen klockan nio...Och då med nästan inga värkar alls. Så typiskt alltså. En hel natt med smärtor som ändå inte lett någonstans.

 

Givetvis börjar man googla för att se om andra har råkat ut för liknande symptom. Och ja, jag är inte direkt ensam. En sida som poppade upp i sökningen var ett inlägg från Carolina Gynnings blogg. Så här skrev hon i somras när hon trodde att det var dags att föda.

 

Parallellt med mitt googlande har jag också ringt till Danderyds förlossning för att rådfråga om nattens värkar. Och precis som jag anade var detta inget onormalt men såklart MYCKET frustrerande. Nu ska jag försöka vila ut i fall att kommande natt blir en repris av gårdagens.

 

I går köpte jag för övrig ett paket med hallonbladste. Enligt myten ska ju detta te kunna få fart på värkningsarbetet. Kanske var det denna kopp som startade nattens terror?

 

 

I dag är det BF-dagen (för er som inte har hängt på familjeliv.se, där denna förkortning används ideligen, kan jag berätta att det står för "Beräknad Förlossning").

Men nej. "Mini" gör inga anspråk på att vilja komma ur sin livmoder. Inte mer än de vanliga knuffarna i sidled och påtryckningarna neråt urinblåsan...Hittar ingen bra statistik på någon genomsnittlig "övergångstid" men man har ju hört att förstförderskor brukar få vänta i minst en vecka i alla fall. Hur mycket över tiden man går kan också vara genetiskt (har dock ingen källa på detta). I mitt fall gick min mamma över 10 dagar med min storebror och Anders mamma gick över nästa två veckor. Detta borde i sådanna fall betyda att jag också måste vänta i MINST en vecka till. Puh!

 

"Nu går du in i en period när många gravida reder sitt bo", förklarade barnmorskan för mig när jag gick på föräldraledighet för snart tre veckor sedan. Detta med att "reda bo" kan innebära olika saker. Till exempel att man helt plötsligt vill renovera om lägenheten, kanske måla om eller byt ut alla möbler. Det är en slags föreberedelse-fas för att något nytt ska hända i ens liv och att man då också vill förnya i sitt hem.

 

Bullshit eller ej. I mitt fall har denna fas tagit sig uttryck i att jag bakar och lagar mat mer flitigt än någonsin. Detta innebär i mitt fall att gå från närmast obefintlig matlagning till en kanske lite mer normal nivå.

För mig var det i alla fall stort när jag i går för första gången i mitt liv genomförde ett långkok. Och det var ett ganska avancerat sådant vill jag nog påstå. Chili, vitlök, soja, spiskummin, kanel, torkade aprikoser, granatäpple och rostad mandel var några av alla ingridienser i denna marockanska gryta.

 

Tada! Här är bildbeviset:

 

 

07.30 sätter vi oss i bilen för att bege oss mot Danderyds sjukhus och den föreläsning som ska starta en timme senare. Vanligtvis tar det inte så lång tid att köra mellan Gröndal och Danderyd men på Essingeled och i rusningstrafik är det bättre att vara på den säkra sidan samtidigt som man får en indikation om hur lång tid det kan ta när det väl är dags.
En halvtimme senare har vi hur som helst betat av köerna, rundat nybygget av Karolinska och den gråa byggnaden tonar upp sig framför oss.

Vi stegar in i en aula som får mig att tänkta på föreläsningarna på högskolan back in the days och en av sjukhusets barnmorskor hälsar oss välkomna.
Metodiskt går hon sedan igenom vad vi kan förvänta oss före och under själva förlossningen. Hon tipsar om saker att ta med sig som tofflor, kläder (till både sig själv och barnet), mat (till partnern) och ”babyskydd” att frakta barnet i hem. Egen musik var också något som uppmuntrades och barnmorskan nämner några fall där en av kvinnorna velat föda till hårdrock medan en annan valt att krysta till orientaliska toner. Själv tror jag på radio, pratradio, där jag kan engagera mig i intressanta politisk diskussioner och glömma värkarna… haha, I wish :)

Vi går sedan igenom vilka olika smärtlindringar som finns att tillgå; medicinska och icke medicinska. Bad, massage, lustgas och epidural…Best case scenario för en förstföderska är tydligen att ”öppnas” ungefär en centimeter i timmen – då tar förlossningsperioden cirka 12 timmar. I värsta fall stannar ”öppningsarbetet” av och man får inte igång det igen. Då kan förlossningen avslutas med kejsarsnitt. ”Och det är också okej, sånt händer. Det är 2013 och alla förlossningar är individuella”, som barnmorskan så klokt konstaterar.

Timme två handlar om efterarbetet när barnet är fött och en andra barnmorska tar över föreläsningen. Nu är det fokus på framför allt amning.
Det är bra om man får barnet att amma den första timmen och sen kan hen sova i upp till ett dygn innan det är dags igen.
Om jag ska vara ärlig är det nog amningen som oroar mig mest inför det kommande mammalivet. Många kompisar har inte fått det att fungera och andra har mått dåligt eftersom de har ”fått amma jämnt”. Men ja, det där ger väl sig, antar jag. Funkar det så funkar det.

Sammantaget fick både jag och min sambo ett bra intryck av Danderyds förlossning och personalen som jobbar där.
Nu har vi knappat in förlossningsnumret i våra iphones och vi vet hur lång tid det tar att åka dit i morgonrusning.

 

/Alexandra