I fredags var alltså datumet satt för vårt lilla mirakel att se dagens ljus.
I dag är det onsdag och nej, jag kan inte påstå att jag känner av några starkare förvärkar eller andra tecken på att det skulle vara dags att ta bilen mot Danderyd.
Det där med vad som är förvärkar, hur de ska kännas och under hur lång tid man kan känna dem verkar i och för sig vara ett ämne det tvistas om på fler än ett gravidforum om man säger så...
Som jag fattat det är de flesta typer av värkar man känner nu på något sätt förknippade till förberedelsefasen och kan räknas in som förvärkar. En molande mensvärk är kanske ändå den mest igenkännande - och den har nu troget börjat återkomma på kvällarna och nätterna.
Så.
Den här bloggen var ju tänkt att handla om vad man kan göra och inte göra med en liten bebis i Stockholm. Nu känns det mer som att den kan komma att handla om vad man kan göra och inte kan göra när man gått över tiden.
Nåväl. Saker som jag har roat mig med den senaste veckan/veckorna är följande.
1. Läst. Jag är en person som har svårt att komma till ro och läsa när jag jobbar och stressar i vardagen. De flesta böckerna brukar helt enkelt få vänta på sig till semestertider. Nu när jag är "befriad" från jobbet verkar kroppen åter ha kommit in i ett "läsarmode" och jag har plöjt några av böckerna jag önskade mig i julklapp. Läsandet har varit ett bra sätt att tillfredställa sig i dessa väntandes tider.
2. Tränat. Eftersom jag har haft turen att ha väldigt få åkommor under min graviditet har jag försökt att träna i någon form ungefär två gånger i veckan. I vår bostadsförening har vi ett eget gym. Perfekt när man inte orkar ta sig så långt från soffan. Nu på slutet har jag kört en kort uppvärmning på trappmaskinen följt av styrketräning och lite yogaövningar.
3. Lunchat. Nu på slutet har jag känt mig i bäst form dagtid och haft lite småvärkar i framför allt benen kvällstid. Därför har jag passat på att gå och luncha med diverse kollegor och vänner. Dock inte allt för långt ifrån hemmet. Man orkar ju liksom inte gå några längre sträckor längre eller behöva byta bussar och t-bana för ofta...(som höggravid i Stockholm kan man INTE räkna med att ha någon förtur till sittplatserna på överfulla bussar och vagnar. Det har inte hänt en enda gång att någon erbjudit mig sin plats...)
I går träffade vi vår barnmorska. Bebisens hjärta lyssnades på och magen mättes. Allt såg bra ut. Om inget har hänt före tisdag nästa vecka ska vi träffas igen. Då bokas också en tid in på Danderyds sjukhus för igångsättning. I Stockholm har man en maxgräns på två veckor efter beräknad förlossning innan man sätts igång. Men det varierar tydligen i olika landsting.
Så hur vanligt är det att man går över tiden?
Så här skriver Inger Löfgren, leg barnmorska och sexolog, på Vi Föräldras hemsida:
De flesta graviditeter varar 38-41 veckor. Överburenhet är det först efter vecka 42 räknat från sista mensens första dag eller 2 veckor efter det datum som är uträknat på ultraljud. Man räknar med att det händer cirka 5 procent gravida. Det händer också att det är lite felräkning när sista mensen var eller när det var ägglossning.
Oftast är det förstföderskor som går över tiden, men den gravida kvinnans ålder kan också spela roll, det vill säga ju äldre den blivande mamman är, desto större risk är det att gå över tiden. Forskning har också visat att barnets kön spelar viss roll, pojkar har en tendens att födas senare.
Orsaken till att fler verkar gå över tiden numera, jämfört med förr, vet man inte. kanske kan det bero på högre levnadsstandard och att man väntar med att föda barn.
Kanske behöver er lilla bebis i magen några dagar till på sig för att mogna och växa. Varje barn är en unik liten varelse redan i sin mammas mage. När barnet är moget att komma ut frigörs många olika hormoner som hjälper till att få igång sammandragningarna i livmodern. Vad som exakt bestämmer när ett barn ska födas vet vi ännu inte.
